Kan miljökatastrofen på Kolahalvön hejdas?

Efter vår fisketur på Kolahalvöns tundra, var vi 2009 tvungna att ta den långa vägen hem. Inga flyg gick, så vi åkte buss från Murmansk till Kirkenes och därifrån med flyg till Stockholm över Oslo. Vi såg det som ett äventyr, att åka buss över Kolahalvön var inte ens tänkbart för inte så många år sedan. Men vi var inte förberedda på vad vi fick se.
 

Vi åkte genom ett landskap som kan beskrivas som tajga. Inte så spännande, men ändå fascinerande på något sätt. Plötsligt reser sig höga bostadshus upp mot himlen. Ett rikitgt betongkomplex. Grått och ryskt. Busschauffören berättar att det är en militärförläggning där militärerna har med sig sina familjer. På andra sidan vägen ser vi de stora grindarna in till förläggningen. Runt bostadshusen – ingenting. Jag gissar att det fanns skola för barnen, men vad gör resten av familjerna? Sann depression. Tydligen har militären skurit ner rejält på verksamheten i området, men helt klart var att anläggningen fortfarande var i bruk.

Vår resa västerut fortsätter. Mil efter mil ser landskapet utanför fönstren likadant ut. När vi åkt kanske hälften händer något utanför fönstren. Det är inte längre grönt, utan tonerna går i grått och brunt. Det ser bränt ut. Så fortsätter det i flera kilometer. Till sist förstår vi varför. Framför oss reser sig höga skorstenar som spyr ut tjock rök mot den grå himlen. Vi har kommit fram till Kolosjoki, eller Nikel som staden kallas i rysk folkmun.

Här har gruvföretaget Norilsk Nickel brutit bl.a. nickel sedan 1930-talet. Då var anläggningen modern, men nu är den en tickande miljöbomb. För att framställa ett ton koppar ur sulfidmalm får man ett ton svavel som restprodukt. Men för att framställa ett ton nickel får man åtta ton svavel över. Under många år gick svavlet rakt ut genom skorstenarna. Efter andra världskriget minskade efterfrågan på nickel och produktionen sjönk med 70 %. Enligt uppgift minskade utsläppen trots detta med bara 10 %.

Bostadshusen är närmsta granne med anläggningen och när vi passerar trycker vinden ner röken mot de låga byggnaderna.

Anläggningen ligger i en sänka och bakom de höga skorstenarna breder sig kilometer efter kilometer med slagg ut sig. Svart slagg. Nickelhalten är högre i marken än i malmen. Går det att få ordning på ett sådant område, ett område som förgiftats i 90 år? Enligt den artikel från 2004 jag hämtat mycket av uppgifterna ifrån lovar talesmän för Norilsk Nikel att år 2006 ska utsläppen vid Nikel ha minskats med 90 procent. Efter att ha passerat området 2009 tvivlar jag på att de lyckats.

Källa: Kaianders Sempler i Ny Teknik 2004

Det här inlägget postades i Allt och inget, Flugfiske. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s